.

Det värsta är nu över, hoppas jag i allafall. Jag har verkligen mått pyton, jag trodde aldrig, kunde liksom inte föreställa mig att det skulle vara så jobbigt. Även fast doktorn sa att jag var väldigt ung för en sådan operation och att det hade vart bra om jag kunnat stanna på sjukhuset efter ingreppet, men det fick jag inte.

Vilken panik jag hade i början, när jag inte kunde andas ordentligt, jag måste börja uppskatta luften mera. Och att man kan ha så mycket tårar inom sig? Jag grät i ett dygn. Doktorn sa att det inte fanns nån medecin för ledsenhet, men jag fick dock för illamåendet, tur det. Har aldrig spytt blod innan.

Önskar att vågen fungerade. Måste ha gått net i vikt, har inte ätit nått på tre dagar. I början fick jag inte behålla nått för magen, men igår gick det bra att äta en banan och en kladdkakemuffin. Ska nog försöka äta riktig mat idag.

Tack mamma, pappa och Hanna. Det hade aldrig gått utan er. Tack mamma, som satt uppe med mig hela första natten, som var med mig på sjukhuset och som håller om mig när jag mår som värst. Tack pappa, som hyr filmer åt mig, köper glass och hjälper mig med korsord mitt i natten. Tack Hanna, som får mig att le även fast allt känns för jävligt.

Det är en bit kvar tills det hela är över, men det värsta har jag i allafall klarat av. Om en vecka mår jag bra igen.